Minnen från klubbens tidigare år.
I våras (2023) ringde mig klubbens nuvarande ordförande, Johan Borg, och undrade om jag ville skriva ned några rader om klubbens tillkomst. Det skulle ju gå för sig men genast dök problemet om hönan och ägget upp. Vad kom först? Det finns några mer eller mindre daterbara saker men det återkommer jag till.
Vi som startade det hela var jag (Alf), Björn och Cay. Jag tar det i denna ordning eftersom det blir mer alfabetiskt. Direkt måste jag också understryka våra respektive, Evas, Lenas och Anitas synnerliga viktiga insatser.
Björn körde Lotus Elan vid denna tid, Cay hade en Aston Martin DB4 och jag en Lotus Elan +2S. Björn och jag hade klubberfarenhet från MGCC. Riktigt vilka klubbtillhörigheter Cay hade minns jag inte helt men säkert Aston Martinrelaterat. För min egen del var jag också med i Skaraborgs sportvagnsklubb. Varför det blev Skaraborgs sportvagnsklubb (SKVK) beror på att i januari 1970 hade vi sålt vår Austin Healey 3000 och i stället börjat med Lotus Europa. En januaridag stannade nämligen en MGB GT utanför vårt garage och ur steg en trevlig kille som hette Sten Limmergård. Man körde sportvagn även på vintern på den tiden. Han kom från Götene och var medlem i SKVK. Vi, dvs. Eva och jag, gick med i klubben och var ofta på Kinnekulle på den tiden. Inte minst gjorde vi även en rolig och intressant Londonresa till Earls Court, Racing Car Show i klubbens regi. Framför allt lärde vi känna en massa trevliga människor med genuint sportvagnsintresse både från landsväg och bana.
När Björn, Cay och jag vid något tillfälle träffats så måste frågan om att bilda en sportvagnsklubb i Växjö med omnejd ha dykt upp eftersom vi hade så kul erfarenheter var och en på sitt håll. Hur skulle detta kunna ske? Det blev den berömda mun-mot-mun-metoden och mer eller mindre sprida ryktet att vi skulle samla så många sportvagnsägare som vi kände, till en träff på parkeringen utanför den dåvarande squashhallen i Växjö. Det dök upp en hel del bilar och evenemanget blev även uppmärksammat med en bild i Smålandsposten.
Reporter var Margareta Göthe-Dahlgren som själv vurmade starkt för Porsche. Vid träffen delades också ut en enkät där vi samlade in adressuppgifter och lite synpunkter om vad man tyckte klubben skulle syssla med. Resultatet från enkäten kan spåras även i klubbens nuvarande verksamhet.
Klubben skulle formellt bildas och det skedde vid ett möte i Squashhallen. Den ägdes bland annat av Anders Ekberg som också var med i klubben. Den första styrelsen bestod av Cay som ordförande, jag som sekreterare och Björn som kassör. På något sätt kan jag tycka att uppgifterna fördelades på ett naturligt sätt. Cay har talets gåva, Björn är noggrannheten själv och jag jobbade då på Landstinget vilket underlättade kopiering och liknande saker.
Som för alla föreningar var portot en stor utgift. All korrespondens till medlemmarna skedde med post vilket krävde planering, framförhållning och en hel del praktiskt arbete.
Den första träffen var ett rally som gick söder om Växjö, via Sirkön till marknadsplatsen i Linneryd. Det handlade om att besvara frågor och ett och annat praktiskt prov. Det jag minns är att alla verkade nöjda och att vädret var på vår sida. De första åren hade klubben ofta sina vinterträffar i Squashhallen. Jag minns särskilt en kväll då vi gästades av Gunnar Häggbom som var en berömd co-driver till Eric Carlsson ”På taket”. Jag hade skymtat honom på stan och frågade senare en i hans sällskap som jag kände, om vederbörande trodde att Häggbom skulle kunna tänka sig ställa upp och berätta lite om sitt rallyliv. Han hade ju vunnit Monte Carlorallyt med Eric Carlsson och även deltagit i Safarirallyt. Häggbom var inte svårövertalad och det blev en intressant kväll. Han var helt betagen i Kenya och Safarirallyt. Han gav ett restips att ligga lite lågt med semestern ett par år och sedan satsa på en resa till Kenya. Få upplevelser kan enligt Häggbom jämföras med lejonens ”sågande” läte i savannens mörker.
Klubben deltog ofta i utställningar som Växjögruppen arrangerade i det s.k. Bolltältet i närheten av Värendsvallen, men även i andra lokaler som exempelvis hos Davidsons. Ett minne är att klubben kammade hem ett andrapris för bästa monter på Elmia 1980 där ordförande Cay fick motta priset av Picko Troberg. Montern hade krävt en hel del arbete och layouten hade även Pär Nylander medverkat till. Per som till yrket var designer var även behjälplig i ett annat viktigt projekt – nämligen vårt klubbmärke. Vi i styrelsen hade stött och blött en massa förslag men det klickade inte direkt med något. Då kom Pär in i bilden med det ovala märke som hänger med än idag utan revisioner. Nu är ju märket etablerat sedan länge bland andra klubbar och arrangörer, men klubben fick mycket beröm när det var nytt.
Så har vi då Smålandscupen som jag personligen tycker har varit det viktigaste med klubben. Det kändes naturligt att försöka etablera ett samarbete med näraliggande sportvagnsklubbar – och närmast låg Kalmar. I Kalmar tände man på idén och så föddes Smålandscupen. Vi tog fram regler för cupen som bland annat byggde på SSK:s reglemente om klassning av bilarna efter förhållandet vikt/effekt samt lite mer specifikt för Smålandscupen. När VSVK stod som arrangör var vi på Uråsa och körde och i Kalmar var vi på Kalmar flygflottilj F12. Vi hade stor nytta av försvaret. På Uråsa fick vi först betala för viss personals medverkan men så småningom blev Gunnar Wennerholm chef för Uråsabasen och som den store bilentusiasten Gunnar var så ställde han upp gratis. Gunnar och hans fru Barbro finns tyvärr inte med oss längre. På Uråsa rådde i början fotoförbud och ingen körning på gräsmattorna. Man betonade också att landningsljusen var väldigt dyra att köra på. Tiderna har förändrats och vad verkar i nuläget så är en tillbakagång till Uråsa otänkbar. Själv saknar jag aktiviteterna vid ”södra banändan”.
Bland övriga aktiviteter som bör nämnas var träffarna på Skåres vintertid med filmvisning av bilfilmer. Filmerna fick man hyra av t.ex. Castrol och Shell och dessutom ordna projektor och filmduk. En hel del jobb fick göras med att hitta lämpliga filmer, beställa och returnera efter visning. Här har tekniken verkligen gått framåt för att inte tala om utbudet. VSVK anordnade också det första Väst-Öst då vi startade på kvällen i Tylösand och sedan körde österut under natten till Öland för att se soluppgången. Vi vet att solen gick upp men det var inte alltid man såg den göra det.
Så här- 46 år senare – är det roligt att klubben lever vidare. Många av de medlemmar som kom med i stort sett från start är fortfarande kvar vilket ger styrka åt klubben. Skratten har varit många under årens lopp och det har alltid varit givande med att hålla på med sportvagnar och deras ägare. Eller som Cay sa när vi satt och mindes – Det här blev nog större än vad vi hoppades 1977.
Duktiga styrelser och alla intresserande medlemmar är att tacka för detta.
Alf Hansson