Fjärde sportbilen.
En Lotus +2S skulle vara en passande lösning för våra nya behov trodde vi – och så rätt vi hade. Bilen som Henning Wendel sålde var hur bra som helst. Varken förr eller senare har det funnits särskilt många bilar som gett så mycket körglädje och som dessutom varit så praktiska.
Under epoken med ”plustvåan” hände det mycket. Det viktigaste för familjen var att Thomas föddes och att även han fick åka Lotus hem från BB. Baksätets ryggstöd var nedfällbart och där kunde man bädda mysigt för barnpassagerare. Men detta var 1980 så låt oss backa bandet lite.
Vi hade ju skaffat ”plustvåan” för att Eva, Fredrik och jag skulle ha en användarvänlig sportbil. Alla skulle kunna åka med och nu hade jag även gått med i MGCC och fått blodad tand för både bankörning och konbanekörning. Det blev många resor till Knutstorp men även till gokartbanor som brukade användas av MGCC ungefär som VSVK.
Framgångarna var blandade men jag lyckades bli klubbmästare i MGCC i Roadsport B 1978 och tvåa i Roadsport B i SSM samma år. Det var också detta år som Cay Johansson och jag tog våra racinglicenser på Knutstorp. Jag i ”plustvåan” förstås och Cay i en mäktig Aston Martin DBS.
Året innan tyckte Cay, Lena Rask, Anita och Björn Almström och Eva och jag att det skulle vara på sin plats med en klubb för sportvagnsintresserade i Växjö. Så blev det, och som de flesta vet, så firade vi 30-årsjubileum 2007. Redan tidigt fick vi tillgång till Uråsa flygbas som banan hette då. Först genom att hyra in dåvarande platschefen och sedan tack vare utomordentlige Gunnar Wennerholm som ställde upp gratis. Gunnar och hans fru Barbro finns inte längre ibland oss utan de gick bort i en drunkningsolycka. Vi fick också tidigt till ett samarbete med Kalmar Sportvagnsklubb, som är några år äldre än VSVK, och Smålandscupen instiftades. Vid den tiden avslutades årets cuptävlingar med en trevlig gemensam fest med många deltagare.
Men inte nog med att en sportvagnsklubb skulle bildas. Jag kom också med i den första styrelsen för Lotus Car Club of Sweden. Några övriga som var med var Jan Tromark, Åke Axelsson (hans dotter körde historisk racing med en Lotus 20 i flera år), ordförande Lars Jonasson och Leif Nymark. Leif gick bort för några år sedan och innan jobbade han som motorjournalist. Han hade också en ledande roll i filmen 491(!) som ”Nisse”. En skandalomsusad film på den tiden (1964) och som blev ett genombrott för Lena Nyman. För egen del så hade jag hand om kontakterna med utländska Lotusklubbar och det främsta minnet av detta är när Eva och jag träffade Colin Chapman vid en F1-tävling i Anderstorp då han lovade ställa upp som LCCS hedersordförande.
Även om ”plustvåan” var stryktålig så hände det ett par incidenter med bakaxeln. En gång gick en drivaxel av precis inne vid diffen men då lånade Mats Jönsson, Kalmar, generöst ut sin gula Lotus Elan så att vi kom hem. Vid ett annat tillfälle gick en drivknut sönder i Anderstorp. När vi tillslut fått hem bilen så skulle batteriet lyftas ur och plasten lagas. Då visade det sig att bakaxeln inte bara hade slagit sönder plasten utan även batteriet så att en hel del batterisyra hade läckt ut. Syran visade sig vara ett effektivt medel mot de rabarber som vuxit igenom asfalten på garageuppfarten och som stått emot alla tidigare utrotningsförsök.
Tävlandet hade fått ett allt större intresse och nu skulle det kanaliseras. Efter god hjälp av Magnus Neergaard och hans kontakter i England skulle det bli en Ginetta G4. Mer om det senare.