Den sjätte och sjunde sportbilen.
Porsche 924 och Alpine A110.
Tiden hade blivit mer begränsad med tanke på egna firman och så småningom avyttrades även vår Lotus +2. Vi skulle i vilket fall som helst ha en sportbil och det temporära valet blev en Porsche 924 som vi köpte i Göteborg. Jag hade en del kontakter med VAG-handlaren i Göteborg som ledde till att Eva och jag fick låna en Porsche 928S under ett veckoslut. Detta var en extra födelsedagspresent till Fredrik som fyllde 10 år. Med 928-an hade jag ett personligt hastighetsrekord som stod sig i flera år. En annan spännande händelse var att jag fick prova den första Porsche Carrera 3,2 som levererades till Göteborg hösten 1983.
Porsche 928 S som vi lånade av VAG-handlaren.
Vi hämtade 924-an i Göteborg och lyckades till slut sladda oss hem under ett rejält snöväder. Bilen i sig var helt OK men efter ett halvt varv på Uråsa i Smålandscupen var det färdigåkt. Jag tyckte det kändes som om bilen visade mer eller mindre hela underredet i kurvorna och detta var inget riktigt alternativ efter Lotusbilarna eller Ginettan. Jag anade att modellen hade potential och det visade sig sedan med flera förares framgångsrika deltagande i 924:or i sportvagnsserien. För mig kändes det dock inte aktuellt att fortsätta på den inslagna vägen. Inte minst på grund av tidsbrist. Vad skulle det bli istället?
Det gick att leka både i Ginettan och i Porschen. Fredrik, Thomas och grannens Magnus.
Jo det slumpade sig så att en av Evas systerdöttrar, Katja, slog sina påsar ihop med en fransman, Eric, och nu var vägen till Frankrike och en Alpine A 110 spikrak. Jag fick plocka fram skolfranskan och kolla annonser i olika tidningar men framför allt i en som heter Echappement och så småningom blev det napp. Turligt nog fanns bilen bara någon mil ifrån Montpellier där Katja och Eric bodde. Närmare bestämt i Lattes som låg några kilometer från Medelhavet.
Eva och jag tog tåget dit och efter byte på Gare de Nord i Paris fortsatte vi från Gare de Lyon med snabbtåget TGV. TGV-tågen hade redan 1986 marschfarter på över 250 km/h och med egna spår mellan Paris och Lyon. Fransmännen har alltid varit duktiga på tåg och vi kom fram till Montpellier precis när minutvisaren slog över på rätt klockslag. Katja och Eric tog emot och efter middag och lite prat var det dags att uppsöka hotellet och invänta den stora dagen. Hotellet hade ingen lyxprägel utan det skulle mycket väl ha passat i någon fransk svart-vit film där man kan hyra rum per timme.
Vi åkte till Lattes och hittade rätt adress. En trevlig man öppnade garaget och där såg vi profilen av en Alpine A110 under ett lakan. Ett taktiskt riktigt grepp av säljaren, för när han lät täckelset falla så fanns bara en tanke. Den bilen skulle vi ha. Affären gjordes upp tidigt på förmiddagen och resten av dagen tillbringades tillsamman med fransk administrativ personal. Efter middag tillsammans med våra medhjälpare så kunde vi påbörja hemresan vid sjutiden på kvällen. Vi hade 225 mil framför oss i en bil, som på så gott som alla sätt var helt okänd för oss. Det var i mars månad 1986 som vi köpte Alpinen och i Montpellier hade temperaturen under dagen varit runt 20 grader. Det blev kallare framåt kvällen när vi körde norrut och eftersom det var svårt att ställa in värmen bestämde oss för att försöka lära oss det under morgondagen. Vi valde att övernatta i den idylliska staden Colmar, inte långt från fransk-tyska gränsen. Vi hade bott på samma motell flera gånger tidigare så vi visste det var OK. Dessutom var det i dehär trakterna som man en gång i tiden byggde Bugatti. Redan 1986 tyckte jag att det var ett skäl nog för övernattning.
Så kom vi då till den tyska tullen dagen efter och där väntade tre personer klädda i imponerande skärmmössor med samma stuk som man kan se på vissa potentater från en dyster epok i Europas och Tysklands historia. Jag tyckte herrarna påminde om katten Måns och hans vapendragare Bill och Bull i Pelle Svanslös. Under vårt görande med den franska administrationen i Montpellier så hade en tjänsteman ritat ett kryss över det franska besiktningsinstrumentet eftersom det inte skulle gälla längre när bilen exporterats. Måns påpekade då att bilen inte existerade (här gällde kartan och inte verkligheten) och han var livligt påhejad av Bill och Bull. Måns gav oss order att åka tillbaka till franska tullen igen, för något sådant här påhitt med bilar som inte finns ville han inte veta av. De franska tullmännen suckade med kommentaren ”ja, se tyskar”. Vi hänvisades till ett hus i mitten av en stor plan där 40 – 50 långtradare stor parkerade för tullklarering tillsammans med vår Alpine. I tullhuset gick jag sedan fram och tillbaka mellan expeditioner med franska och tyska tullare som stämplade och stämplade och stämplade. Efter cirka två timmar var allt klart. Jag hade bara det franska kryssade instrumentet med mig när jag gick in i tullhuset och endast detta med mig ut därifrån. Alla handlingar som tagits fram under mitt besök blev kvar i tullarkivet. Men komma in i Tyskland fick vi och det var vad som räknades för oss.
Vi lyckades fortfarande inte komma till rätta med värmen så den vidare resan genom Tyskland och Danmark blev tämligen kylslagen. Vi passerade Köpenhamn och framemot midnatt hittade vi ett hotell nära Helsingör. Utomhustemperaturen hade bara varit någon plusgrad de sista timmarna, men efter ett varmt bad och lite Renault Noir (cognac) så tinade vi upp.
Eftersom det var franska skyltar på bilen så var det ingen som ville tala med oss vid den tysk-danska tullen och väl i Sverige gick allt bra med speditionsfirma och att få ut röda skyltar.
Nyligen hemkommen. Nästan sommar i Montpellier när vi hämtade bilen och senvinter här hemma. Efter 225 ganska kalla mil.
Nu skulle Alpinen besiktigas och det hade jag tänkt mig skulle ske i Tingsryd. Jag kan börja med att säga att det inte blev någon kul upplevelse. Några mer nitiska, oförstående och ohjälpsamma besiktningsmän var svåra att hitta. Att de bara vågade gå ut utan hjälm när det fanns en hackspett i närheten förvånar mig (ingen av den personalen finns kvar i Tingsryd idag). Det som de främst hängde upp sig på var bilens födelsedag, fälgarna som inte var original och spårvidden. Gamla rostiga 343:or som främst gick mellan Börjes och bondgården vinkades glatt igenom men Alpinen som var i toppskick skulle nagelfaras ordentligt (avund??). Jag hade emellertid turen att få kontakt med en svensktalande fransman som jobbade på Volvo i Göteborg och var handläggare för Renault. Han hjälpte mig med handlingar från Alpinefabriken och att man inte hade några invändningar på fälgarna. Eftersom han också härstammade från trakterna kring Montpellier och Lattes trodde han sig veta vilken bil vi hade köpt. Det vimlade inte av Alpine i Frankrike å den tiden heller. Totalt gjordes lite över 7000 bilar av 110-serien och man kan på goda grunder anta att hälften av dessa var borta redan i mitten av 80-talet.
Återstod spårvidden. Det var de 11 millimetrarna som gjorde mig till ovän med Bilprovningen i Tingsryd i flera år. Jag har varit där senare och nu har tiden läkt alla sår, som det heter. Till slut fick jag åka till en annan station för besiktning och där gick allt bra, bara jag skrev under på att bilen var importerad för personligt bruk och inte avsedd för försäljning.
Besök av en fransk Alpineklubb 1989. OBS bensinpriset!
Det blev nio intressanta år tillsammans med Alpinen. Den ledde till att jag fick en djupare inblick i fransk bilhistoria och att allt gott i sportbilsvärlden inte behöver komma från England, Tyskland eller Italien. Livet kring entusiastbilar är minst lika stort i Frankrike som någon annanstans, även om vi inte alltid tror det i Sverige. Det måste också nämnas att jag fick bra kontakt med två Renaultentusiaster under Alpine-tiden, nämligen Arne Berg, som hjälpte till med bland annat motorrenovering, trimning och goda råd och allas vår Leif Johnsson från Älmhult.
Den blå A 110 med startnummer 7 ägs numera av Leif Johnsson i Älmhult.
Jag gjorde en jämförelse mellan hjulbas och spårvidd för merparten av världens bilmodeller och resultatet blev att den bil som var mest ”kvadratisk” i detta förhållande var Lancia Stratos sedan kom Alpine A110. Detta förhållande, samt att motorpaketet sitter längst bak, medför att bilen lätt får slingrig gång vid körning rakt fram. Det finns flera uttalanden av framgångsrika rallyförare, som kört Alpine när det begav sig, som anser att det var lättare att köra i 150 km/h på kurviga vägar än rakt fram i 130 km/h. När bilen bara visste åt vilket håll den skulle svänga så satte den sig och blev hur stabil som helst.
Så var det detta med värmen. På hemresan tyckte vi ibland att lite värme kom det nog i alla fall, men det visade sig bara vara inbillning, alternativt ett önsketänkande. När jag skulle till att lösa problemet i garaget så plockade jag bland annat bort vattenpumpen. Då visade det sig att de hål som skulle leda fram varmvattnet till värmeelementet inte var upptagna. Bilen hade hela sitt tidigare liv rullat i södra Frankrike och där var värmen inget problem. Det hela fixades, men i ärlighetens namn, även när värmen så att säga fungerade så var den inget att skryta med. Vid närmare studier av Alpines rallybilar visade det sig att de ofta var utrustade med eluppvärmd vindruta för att ge fullgod defrosterverkan.
Jag deltog i VSVK:s körningar på Uråsa och i Kalmar men också i en del av MSCC:s klubbtävlingar. Så småningom bildades en Alpineklubb när det kom några fler bilar till Sverige. Vår Alpine var den sjunde som registrerats här i landet. Vid körningar på bana tröttnade bromsarna efter några varv och därför blev det till att lita ännu mer på motorbroms vilket ledde till att både bromsar och växellådsolja blev väldigt varma. Bromsarna hade gått att uppdatera men under de år som jag hade Alpinen var min egen tid en bristvara. Bilen hade också dragit iväg i värde och det kändes inte helt OK att ge sig ut att tävla med den.
Så småningom (1995) såldes Alpinen vidare till en Renaultentusiast i Stockholmstrakten för att numera ingå i Lars-Erik Wahlfridssons samling av rallybilar i Sunne i Värmland. Efter det att jag sålt bilen har jag sett den en gång ytterligare på en bilutställning i Stockholm. Man har också skrivit om bilen 2014 i någon av de nya biltidningar som kommit ut på senare år. Eva tyckte jag skulle köpa tidningen men jag såg ingen anledning att läsa om andras synpunkter efter bara en kort provtur. Själv hade jag ju ägt bilen och haft kul med den i nio år.
Nu skulle det letas bil igen med inriktning på en som var lämplig för bankörning.