Femte sportbilen.
Ginetta G4R 1964.
Nu skulle det köras racing och en Ginetta borde vara idealisk. Magnus Neergaard, känd i sportvagnskretsar sedan många år, var mycket behjälplig med sina kontakter och han visste att det fanns en bil i England som borde passa. Bilen ägdes av Ian Higgins, som tillsammans med sin bror Bill var duktiga på Ginetta och välkända i dessa sammanhang.
Det skulle bli en G4R som Ian kört med på många banor i England och som visat sig vara konkurrenskraftig. Bilen skulle hämtas i England i mars 1980, eftersom vi flyttat till ett nytt hus och då skulle även det nya garaget stå klart.
På den tiden kunde man inte föra över pengar på konton hur som helst utan Riksbanken ville också ha ett ord med. Det högsta belopp man kunde föra ut utan tillstånd var 30 000 kr och eftersom bilen var dyrare än så medförde det att några av mina dåvarande arbetskamrater fick hjälpa mig att växla ut motsvarande £100 var. En av de som ställde upp, var en ung kille som sedermera blev en mycket välkänd profil i Växjö och med en lång karriär som kommunalråd.
Hur som helst löste sig penningfrågan och resan kunde ta sin början. Man kunde då åka direkt från Sverige med TOR-lines färja mellan Göteborg och Harwich. När färjan lagt ut var det dags för kaffe och i cafeterian träffade jag en av de mest speciella personer någonsin kommit i kontakt med – nämligen Arne.
Att berätta om honom skulle ta lika stor plats som mina bilar tillsammans. Jag kan i alla fall nämna att i stort sett alla ombord kände honom. Han hade ingen hytt bokad utan det fixade han på plats. Eftersom vi hade mycket att tala om så fick jag dela hytt med honom på sjunde däck i stället för min bokade hytt med tre andra obekanta medresenärer strax intill propelleraxeln. Självklart fixade Arne så att vi blev bjudna på mat och det visade sig att Arne även skulle åka med samma färja som jag på återresan vilket innebar samma fördelar för mig. Jag berättade för Arne att jag också tänkte besöka Doningtons bilmuseum under min resa. Han tyckte att jag absolut skulle kolla på den fyrcylindriga Jaguarmotorn (!) som fanns i korridoren som band samman museets huskroppar tre och fyra. Museet består nämligen av fyra huskroppar jämte varandra. Och mycket riktigt, motorn stod precis där han sagt. Vidare berättade också Arne om ett eget projekt som gick ut på att installera en dieselmotor i en Elan +2. Hur det gick med detta har jag ingen aning om. Nog om Arne.
När jag kom fram till resans mål var bilen inte riktigt klar men det skulle ordnas innan hemresan. Ian och Bill jobbade och slet dygnet runt men jag fick åka hem så gott som tomhänt med endast några karosseridelar i plast till en annan Ginettaägare i Sverige. Det gick ytterligare några veckor, men tillslut kunde jag hämta bilen i Göteborgs frihamn. Nu skulle den besiktigas och eftersom bilen var tillverkad innan 1972 så kändes det som att det var i stort sett samma regler som gällde för en T-Ford. Gunnar Berglind från Anderstorp, som är mer känd i Seven-sammanhang, var behjälplig i detta arbete och på vårkanten kunde jag ta bilen i bruk. Den gick väldigt bra inte minst beroende på att den hade många race-komponenter i sig från flera olika bilar. Bland annat kom hjulupphängning från någon F3-bil som jag inte kommer ihåg namnet på och kylaren hade suttit i en Brabham F2.
Första året hade jag problem med flera motorras men tillslut ordnade allt sig och Jan Karlsson, JAKA-Racing, byggde en jättebra Ford Cross Flow-motor. Bilen använde jag mest i klubbsammanhang som VSVK och MSCC men även då och då i sportvagnsserien. Det var en helt annan känsla att köra en bil som Ginettan som till största delen var avsedd för racing än en bil som även skall köras med på gatan.
Det som främst ledde till att jag sålde bilen efter tre eller fyra år var att jag satt väldigt illa i den. En tunn racingstol fanns i när jag köpte bilen. Den passade dåligt och byttes mot en kudde. Även den åkte ut och jag satt på en skumgummibit direkt på golvet. Det hela blev en alltför direkt känsla med omgivningen.
Jag annonserade aldrig Ginettan utan köparen tog kontakt direkt med mig. Det var Ian Nilsson, med medlemsnummer 1 i Racerhistoriska klubben, som blev ny ägare. Dock har jag inga uppgifter om bilens vidare öden och äventyr.
Under tiden med Ginettan fanns även vår Lotus +2S med.
Nu hade jag också skaffat ett annat jobb och börjat med reklambyråverksamhet i egen regi och därmed minskade också tiden till att vara med och köra racing. Men en sportbil skulle i alla fall finnas kvar.
Ginettan på Knutstorp, Svenskt sportvagnsmeeting 1982 (Ur Illustrerad Motorsport 10/1982)
Svenskt sportvagnsmeeting 1982. Per Hågeman i den gröna Divan, Christer Svensson i Alpine och jag i Ginettan. (Ur Illustrerad Motorsport 10/1982)
Även barnen tyckte Ginettan var kul.
Kompisarna Kerstin och Tony från Lyckeby på besök. Även den blå Ginettan kom från bröderna Higgins. Tonys bil hade en Volvomotor med turbo och var hur snabb som helst.